Intervju med Futerra

Den 20 maj vaknar jag på en soffa utanför Stockholm. Det är kolsvart och jag funderar på varför min syster och hennes sambo smyger omkring i lägenheten mitt i natten och viskar med varandra. Tills jag inser att jag under natten har lagt en kudde över huvudet för att det ska blir mörkt, att klockan redan är 6 och det är hög tid att kliva upp. För idag har jag viktiga saker att göra; jag ska träffa företaget Futerra Sustainability Communications och de ska berätta för mig om den sizzlande framtiden. Framtiden som du och jag ska längta till.

Efter frukost, en lång färd in till staden och ett avverkat möte senare står jag tillsammans med kollegan Mikael utanför det stenhus i Gamla stan där Futerra har sitt kontor. Våra händer är fulla av kassar med plastlådor innehållandes sallader av olika slag. Jag frigör ett finger från kassarna och trycker det hårt mot knappen till porttelefonen. En glad röst svarar snabbt någonstans inne i huset och vi släpps in i den mörka svala portgången innanför. Gatans brus upphör i samma sekund som dörren slår igen. Det känns som att träda in i en annan tid.

Den glada rösten som svarade i porttelefonen är mannen som också mötermötgtrappa upp. Han  andra svar elefonen är mannen sglasetstrerar

vklart att det nästan inte går att svara på. Vilka andra svar   mötermö oss en trappa upp. Han heter Kaj Török och det är genom honom som jag har kommit i kontakt med Futerra. Det var nämligen så att Kaj höll i en workshop hösten 2012 för företaget som jag jobbar på och det är faktiskt han som har lärt mig och mina kollegor att använda ordet sizzel. Sizzel har ungefär samma betydelse som följande beskrivningar skulle innebära: porla, gnistra, skimra, fräsa, brusa. Du kan föreställa dig en bäck som ringlar fram i en stilla skog, eller nyplockade kantareller som ligger i en stekpanna tillsammans med smör och fräser sig frasiga, eller en gnistrande midvinternatt där norrskenet böljar över himlavalvet. Känner du? Ja, det sizzlar. Och det är just detta Kaj och hans kollegor gör. De hjälper företag att hitta sizzlet i sin kommunikation kring hållbarhet, de försöker få folk att längta till den hållbara framtiden istället för att fasa inför ett miljökatastrofalt öde.

Vi börjar med att bekanta oss med varandra medan vi äter oss igenom samlingen av sallader. Förutom Kaj deltar också flera av hans kollegor och de heter Liv, Anna, Sara, Erik, Joel och Anna. Dessutom finns också min kollega Mikael med som är lika nyfiken som jag på vad hållbar utveckling kommer att leda till i framtiden.

Futerras syn på hållbar utveckling är lika okomplicerad som självklar. De sammanfattar den i en mening som vi alla hummar och ja:ar gillande till. Att möta dagens behov och samtidigt göra det bättre för kommande generationer.

Den framtidsbild som Futerra ger mig tar framförallt avstamp i att människan måste finna sin plats i en värld där vi har mer fritid till vårt förfogande och där tekniken spelar en ytterst stor roll. Det fokus som idag ligger på att hitta energiformer som är billiga, säkra och miljövänliga kommer om Futerra får sina spaningar besannade att lösas genom att vi kan använda solenergi. Det handlar om att hitta lösningar för att dels omvandla solenergi till el och att sen kunna tillgängliggöra den för alla människor. När den utmaningen är löst kommer vi att ha i det närmaste obegränsat med energi.

Vad händer när energi inte längre innebär något problem ur hållbarhetssynpunkt på samma sätt som det gör idag utan istället kan vara ett medel för att utveckla hållbara lösningar? Bland annat blir energin en viktig förutsättning för att driva högteknologiska lösningar för t ex produktion av mat, kommunikationer och transporter. Obegränsad tillgång till energi, som dessutom inte är konfliktfylld på samma sätt som dagens huvudsakliga energikällor av fossilt ursprung är, frigör tid. Människan får mer fritid helt enkelt eftersom mycket fysiskt arbete kan göras av maskiner och robotar. Vi kanske jobbar fyra timmar om dagen istället för åtta timmar om dagen. Eftersom konsumtionssamhället som det ser ut idag är avvecklat behövs inte heller lika mycket pengar som nu, vi har blivit avsevärt mycket billigare i drift. När människan får mer fritid innebär det enligt Futerra att energin i oss människor kan användas på ett bättre sätt. Vi får tid att vara mer sociala, kreativa och ägna oss åt vårt inre kall. Vi kan t ex jobba ideellt i olika projekt eller uppdrag: ordna aktiviteter för barn och ungdomar, skriva böcker, skapa musik, odla grönsaker, besöka gamla, föda upp hundar, dansa eller vad man nu brinner för. Eftersom det i framtiden kommer att ge status att göra gott för andra människor, snarare än att leva i materiellt överflöd, är det kanske sådant många människor kommer att ägna sig åt.

En annan följd av stor tillgång till ren energi och högteknologi är att vi kommer att kunna transportera oss lätt och snabbt vart vi vill. Det är inte troligt att vi åker i varsin bil som idag eftersom det inte finns tillräckligt med materiella resurser till bilar och vägar åt alla. Vi åker kollektivt både på marken och i luften. Och det går snabbt.

Resor är för mig, liksom för väldigt många med ett miljösamvete, något av en akilleshäl. Jag älskar att resa - men hatar att det innebär så stor miljöbelastning. Om jag föreställer mig en framtid utan att då och då få lämna Västerbotten och ge mig ut i världen på äventyr, möta andra kulturer, uppleva natur osv, då gråter jag inombords. Att resa är att leva. När Futerra börjar prata om möjligheten att resa till världens alla hörn utan att behöva ha dåligt miljösamvete då börjar det utan tvekan att sizzla inom mig.

När det gäller den högteknologiska utvecklingen är t ex internetanvändningen något som vi bara ser början av idag. Vi är fortfarande en mindre andel medborgare i världen som har tillgång till internet, om 100 år har sannolikt en majoritet av världens befolkning tillgång till internet. Jämför med ångmaskinen som tog ca 30 år på sig att ge full effekt på samhällsutvecklingen.

Internet kommer att innebära större förändringar för hur vi lever våra liv än vi kan föreställa oss. Den största förändringen av internetanvändningen som vi redan kan skönja idag är transparensen. I en värld där informationen flödar fritt mellan länder blir det svårare att agera i hemlighet vilket avslöjar korruption och dåliga förhållanden med följden att orättvisor mellan länder utjämnas. Informationsflödet gör också att förändringar kan ske i snabbare takt eftersom människor på olika platser blir uppkopplade med varandra. Här pratar vi inte bara om Facebook, Twitter och Instagram utan betänk bakgrunden till några av den senaste tidens stora händelser inom världspolitiken: Edward Snowden, Julian Assange och den arabiska våren. Vad hade dessa fenomen varit utan internet? Hanteringen av information blir en viktig fråga för alla och framförallt att förstå att information inte är detsamma som fakta. I framtiden kommer vi troligen att vara mer källkritiska.

Internet gör också att vi kan bilda nätverk i större utsträckning än idag med personer som inte befinner sig på samma plats som vi själva. Vi kommer utan problem att kunna besöka varandra virtuellt. Nätverken kan fylla funktionen av identitetsförstärkare, socialt umgänge och arbete, men också för rent praktiska frågor som att låna eller byta saker med varandra istället för att äga allting själv. Antagligen är din smartphone tillsammans med ett fåtal föremål med affektionsvärde dina viktigaste ägodelar. Alla andra saker hålls på en miniminivå och det mesta går att låna eller hyra.

Den framtidsbild som Futerra förmedlar är lika mångfasetterad som de personer som sitter runt bordet. Vi rör oss över många frågor som ingen människa egentligen kan ha en aning om hur det kommer att förhålla sig med i framtiden. Det finns inga fakta om framtiden, bara trendspaning och kunskap om vår historia. Det är också tydligt att jag sitter tillsammans med ett gäng kommunikatörer för mycket av diskussionerna hamnar i hur vårt sociala liv kommer att te sig och hur vi kommunicerar med varandra.

Två timmars samtal med Futerra har förflutit. Vi packar ihop plastförpackningarna från salladslunchen och lägger dem i återvinningskärlet för plast. Både jag och Mikael får varsin bamsekram av Kaj och jag tänker att här inne hos Futerra är framtiden delvis redan här. Jag har nämligen just träffat sju personer som glöder av just den där skärpan blandad med värme som jag tycker mig ana i deras bild av framtidsmänniskan. Vi lämnar kontoret och går nedför trappan, genom den tysta svala portgången och ut i myllret och solskenet på gatan utanför. En lång stund går vi tysta sida vid sida utan att säga något till varandra, angelägna om att hålla kvar känslan från mötet. Nutiden trycker sig in i medvetandet, vi flyttar oss för bilarna som tränger sig fram längs gamla stans trånga gator, passerar en grupp turister som samlas kring en guide och över alltihop dränks tillvaron av ljudet från en helikopter som hovrar ovanför våra huvuden. Vi tittar på varandra och flinar lite, liksom förlägna över att under en lång stund befunnit oss i en fantasivärld och sen utbrister Mikael ”Ja, jag tycker definitivt att det sizzlar, särskilt det där med resandet.” Och jag håller med och tänker på en sak som Kaj sa ”egentligen är det inte en hållbar framtid vi ska längta till. Vi behöver bara längta efter en bättre värld och ett bättre liv.”

På väg hem - (novell som bygger på intervjun med Torbjörn)

Landskapet utanför fönstret passerar i 250 km i timmen. Uppsala med sina stenhus och stenlagda gator ligger redan långt bakom mig. Det har ersatts av byar som dyker upp mellan åkrar och skogar. Träden är ljust gröna och i dikena växer smörblommor och hundkex. Värmen kom tidigt i år och här nere kommer alla midsommarblomster att ha blommat över långt innan midsommar. Hemma kanske de håller sig några veckor till, men knappast till midsommar. Det var länge sen midsommarblomstren blommade vid midsommar. Det är redan fullt med folk ute på åkrarna, trots att kl bara är 8. Jag passerade just ett arbetslag som höll på att ta bort täckväven från en åker. Därunder var rödbetsblasten redan stor. Det kan nog bli en tidig skörd. Hemma ska vi bl a sätta potatisen och plantera nya fruktträd. I tre veckor har jag lov från universitetet för vårbruket. Alla åker hem till sina hemkommuner.

Min mage börjar kurra och jag sticker ned handen i väskan och fiskar upp en termos och en smörgås. Jag häller upp en kopp te och öppnar asken som smörgåsen ligger i. Det är det första jag äter idag eftersom jag rusade till tåget utan frukost i magen. Lukten av brödet och den oljiga konsistensen på tahinin får det att vattnas i munnen på mig redan innan jag tar en tugga av brödskivan. Den första tuggan är underbar. Brödet blandas med den oljiga salta smaken av tahinin och jag fuktar munnen med en klunk av rykande svartavinbärste. Jag lutar mig tillbaka och stänger ögonen och låter tankarna flyta fritt. 

Jag älskar universitetet. Jag har valt inriktning Resurser och har just avslutat en kurs om skogen som resurs och ekosystem. Det blev en hel del fokus på de rehabiliteringsinsatser som fortfarande är nödvändiga efter skövlingen som fortsatte långt in på 2000-talet. Tänk att tillväxthetsen kunde driva människan så långt i fel riktning. Det är lika otroligt att förstå för mig idag som det antagligen var för dem att föreställa sig ett liv utan avgaser, bilköer och plastleksaker. 

Det är lugnt på tåget idag. De flesta kanske åkte redan i fredags så snart dagens undervisning var slut. Bara tågets mjuka rörelser på rälsen och det susande ljudet av vinden som omfamnar tåget stör lugnet i vagnen. Jag sitter försjunken i mina egna tankar om vårbruket och om hur härligt det ska bli att träffa alla igen: kusinerna, vännerna och så kommer Adam om några dagar. Han har bytt vårbruket i sin hemby med en volontär som åker till hans by istället för Adam. Jag tänker på vad smidigt det är med volontärbanken. Jag anmälde mig själv inför höstbruket och önskade mig två veckor på Island, vilket jag fick. Byn jag kom till hade får och hästar. Det blev två stenhårda veckor med fårvallning sittandes i hästsadeln från morgon till kväll. Åh, vad jag lärde mig mycket. Men den här gången ska jag hem och Adam kommer att vara med mig. Vi kommer att vara tillsammans i minst två hela veckor. Det ska bli så roligt att få visa honom var jag har mina rötter.

Plötsligt blir jag uppmärksam på ljudet av snorande. Det kommer snett bakifrån och jag vänder mig försiktigt om och spanar för att hitta källan till förkylningen eller vad det är. Det är inte utan att jag nu för tiden lätt blir lite skärrad vid ljudet av snorande eller hostande efter den senaste epidemin av influensa. Men det är inget influensavirus den här gången. Det sitter en tjej i min egen ålder där. Hon håller sin telefon på avstånd från sitt ansikte, uppenbarligen för att personen hon pratar med inte ska se henne. Personen får istället stirra ner i golvet och prata till det. Det innebär att personen inte heller kan se det jag ser. En tjej som är helt förkrossad och snyftar med hela sin varelse. Tårarna rinner ur ögonen och nerför näsan på hennes framåtlutade ansikte. På nästippen blandas det med snoret och droppar ned på golvet bredvid den fläck som antagligen är just den fläck som utgör samtalspartner för personen i telefonen just nu. Hon säger inte mycket. Nickar mest och säger hmm emellanåt. Samtalet pågår och pågår och hon blir mer och mer ledsen. Jag vill hjälpa henne på något sätt. Vi är ensamma i tågvagnen och hon behöver så uppenbart någon att luta sig mot.  Kanske kan jag följa henne till vilovagnen, eller åtminstone ge henne något att snyta sig i. Jag reser mig och smyger iväg till toaletten. Där finns förstås inget papper eftersom tågvagnen är ny och har den nya sortens toaletter med inbyggt spolsystem. Jag fortsätter till nästa vagn och får syn på en pappa och ett litet barn. Han matar barnet med smörgås och barnet slickar omsorgsfullt av smöret på varje munsbit han får av sin pappa, varefter han smörjer in sina händer med brödet. Pappan suckar lite och böjer sig ned mot väskan efter en trasa att torka med.

"Har du möjligen en extra trasa att låna ut? Jag har ingen själv och skulle verkligen behöva en till en vän som behöver snyta sig, frågar jag pappan när han vänligt förmanande torkar av sin lilleman med trasan.

"Självklart", ler pappan och fiskar upp en till. "Jag har ett lager. Du kan kalla mig för trasmannen"

"Tack så mycket trasmannen", säger jag. "Vill du ha tillbaka den?"

"Nej, din vän kan behålla den. Jag har som sagt var gott om dem."

Jag vinkar till barnet och går tillbaka till min vagn.

Hon sitter fortfarande ihopsjunken men har slutat prata i telefonen. Jag räcker fram trasan och klappar henne på överarmen. Hon snyter sig ljudligt och torkar sig i ögonen.
"Hur är det? Finns det något jag kan göra", frågar jag?
"Tack. Tack så mycket", säger hon. "Nä, det finns inget någon kan göra. Min kille gjorde just slut. Han har träffat en annan och fortsätta sitt liv med henne istället."

      "Oj, det är verkligen tufft." Jag sätter mig ned bredvid henne och suckar medkännande.

      "Vi skulle åka hem till vårbruket ihop men han kom aldrig till tåget imorse. Och nu ringde han och berättade varför. Han åker med henne istället. Till Borås, eller var det var."
Hon sitter tyst en stund. Sen dänger hon plötsligt handen i stolsryggen framför oss.

        " Han kunde ha sagt något lite tidigare! Han kunde ha varnat mig på något sätt."
" Jo, säger jag", det kunde han. "Men han var säkert rädd för att såra dig."
" Ja. Säkert. Och det gjorde han ju. Sårade mig."
Vi sitter tysta och tittar ut på det soliga landskapet som matar på utanför tågets fönster. Vi passerar en by där det finns ett gigantiskt växthus och jag ser de karakteristiska runda bassängerna med fisk i utanför växthuset. Jag undrar om det kan vara sik i dem. Fast det kan vara abborre också förstås eller regnbåge. Hur som helst så drar jag slutsatsen att det där är en by med ekonomiska resurser. Det är inte alla som har råd att bygga den där typen av kretsloppsodling med kombinationen fisk- och växtodling. Utrustningen är dyr och fodret är dyrt. De flesta har höns istället för fisk.
"Vilken är din hemkommun?", frågar jag efter en stund.

      "Lycksele", svara hon.

      "Då bor vi nära varandra. Mitt är Vindeln, Vindeln Rödånäs krets närmare bestämt."

      "Hur många är ni i er bykrets, undrar hon nyfiket?"
"188 totalt, men bara 123 bofasta. Resten har yrken eller studier på annan ort. Ni då?"
"Vi är 430 ungefär, 300 bofasta."
"Oj, det vare en rätt stor krets. Det måste vara kul."
"Ja, det är bra. Det är många som har gjort volontärtjänst och som har kommit hem med en massa roliga idéer."

        "Jag har varit på Island som volontär", berättar jag.

Vi pratar tills tåget rullar in på Vindelns station och det är dags för mig att hoppa av. Vi bestämmer att vi ska höras av snart och kanske åker vi på samma tåg tillbaka på Uppsala om tre veckor när vårbruket är över.

Intervju med Torbjörn Lahti

Jag träffar Torbjörn Lahti den 18 januari. Han bor i ett gult trähus i Umeå och vi ses en dag när det är riktigt iskallt utomhus. Väl inne i köket finns det som tur är obegränsade mängder kaffe som serveras ur en termos som står centralt placerad på furubordet mellan oss. Det råder en påtaglig hemtrevnad hemma hos Lahtis, jag älskar det här köket där jag vet att Torbjörn sitter och formulerar en hel del av sina tankar som sen blir till uttalade visioner. Jag och Torbjörn känner varandra sen länge. Han är nämligen grundaren till företaget jag jobbar på och hans teorier om vad ett hållbart samhälle är, har som genom osmos sugits in i mitt medvetande ända sen jag började jobba där 2001. Torbjörn är en visionär ut i fingerspetsarna och har ägnat en mycket stor del av sitt liv åt att göra Sveriges kommuner till ekokommuner. Den första kommunen han jobbade med var hans egen hemkommun Övertorneå och den blev en av världens första ekokommuner redan 1983. Han har skrivit flera böcker i ämnet, den senaste heter Hur man förändrar världar. Dessutom har han rest land och rike runt och predikat hållbarhet för amerikaner, japaner, mexikaner, irländare, kanadensare och alla andra som har kommit i hans väg. För mig är han en förebild och dessutom rysligt trevlig. Och generös med kaffet. Det är alltså inte så konstigt att jag väljer honom som min första intervjuperson.

Bilden som jag får av Torbjörn grundas på hans syn om det goda samhället. Det goda hållbara samhället. Jag gillar verkligen idén om ett gott samhälle och känner mig genast glad; goda människor, goda relationer, god mat, god luft och gott vatten. Jag associerar genast till ren och fin natur och föreställer mig en bild av människan i ett gott samhälle där alla är snälla mot varandra. Men vänta nu, om jag drar bilden för långt åt det sagolika hållet förvandlas den snabbt till en sån där bild som vissa religiösa grupper har för att symbolisera paradiset. Det brukar vara en grupp som består av barn, heterosexuella par, lamm och några lejon.  För mig symboliserar den bilden snarare förtryck, förbud och dogmatism eftersom jag tänker på alla regler som styr vem som får hänga med lejonen och lammen. ”Gör inte så eller så eller så, för då kommer du inte till paradiset!” Nej, det känns varken som en realistisk eller sizzlande framtid för mig.

Så vad menar egentligen Torbjörn med det goda samhället? Jo, säger Torbjörn, det grundas på att vi ändrar vår värdegrund. Idag vilar vårt samhälle sen länge på en värdegrund som består av ekonomisk tillväxt. Det är inte så konstigt eftersom en ekonomisk tillväxt länge har inneburit ökade möjligheter att tillgodose just grundläggande behov. Vi har mätt den ekonomiska tillväxten med hjälp av ett mått, nämligen BNP. Som de flesta vet är BNP idag ett hårt kritiserat begrepp eftersom det i dagens utformning innebär att vi uttömmer naturens resurser i så snabb takt som möjligt. Som tur är diskuteras det på hög nivå hur BNP kan ersättas av någonting annat. Torbjörn som faktiskt är ekonom i grunden har så klart sen länge övergivit tanken på att ha BNP som värdegrund och han tycker att vi kan skrota tillväxt som begrepp. I det goda samhället grundas våra värderingar på två helt andra hörnpelare:

1) de fyra hållbarhetsprinciperna som ger oss naturens ramar på en hållbar planet, och

2) grundläggande mänskliga behov som beskriver vad människan behöver för att vara sitt mest blomstrande jag.

De fyra hållbarhetsprinciperna som det naturliga steget har tagit fram anger framförallt den ekologiska ramen som vi måste hålla oss till för att jorden ska förbli en planet som det går att leva på. Läs mer om de fyra hållbarhetsprinciperna på Det naturliga stegets sida eller se den här filmen. Den fjärde av dessa fyra hållbarhetsprinciper säger att människan inte får hindras att tillgodose sina grundläggande mänskliga behov genom exempelvis resursslöseri, missbruk av ekonomisk eller politisk makt eller orättvisor mellan sociala eller geografiska grupper. Vi måste här ställa oss frågan om vad grundläggande mänskliga behov är för något. Till att börja med tycker jag att vi kan spetsa till frågan lite grann:

Vad behöver vi egentligen verkligen för att vara människor i balans?

Det finns en massa olika modeller för grundläggande mänskliga behov, den mest kända är kanske Maslows behovstrappa, men den modell som Torbjörn använder är den chilenske ekonomen Manfred Max-Neefs nio grundläggande behov:

• ·      Fysiska behov 

• ·      Trygghet/beskydd 

• ·      Delaktighet

• ·      Avkoppling 

• ·      Tillgivenhet 

• ·      Förståelse
• ·      Kreativitet 

• ·      Identitet/mening 

• ·      Frihet

Det goda samhället karaktäriseras av att det håller sig inom naturens lagar och uppfyller alla grundläggande mänskliga behov. För att det goda samhället ska existera måste detta gälla för alla människor, var de än befinner sig Samma för mig, dig, en asylflykting, en person med ett mentalt funktionshinder och ett litet barn bara för att nämna några exempel . Detta är en svindlande tanke, särskilt om jag tänker på alla orättvisor som i dagsläget råder t ex mellan länder, men även mellan olika sociala grupper. Alla dessa kränkningar av minoritetsgrupper eller fattiga människor som finns idag, får inte finnas i det goda samhället. En människas lösningar för att tillgodose sina grundläggande behov får helt inte äventyra någon annan människas möjligheter att tillgodose sina grundläggande behov. En för alla – alla för en!

Hur kan jag i det goda samhället göra för att tillgodose mina egna grundläggande behov, samtidigt som jag bidrar till att tillgodose andras grundläggande behov? Enligt Torbjörn bygger det goda samhället på starka självständiga individer med en kollektiv själ. Det innebär att en mycket viktig del i att tillgodose grundläggande mänskliga behov är att ge folk den kunskap som behövs – både kunskap om sig själva och kunskap om det samhälle vi lever i. Ett exempel som Torbjörn tar upp är ämnet historia. Idag handlar ämnet historia till stor del om de senaste 500 åren och vi får lära oss om årtal och kungar. För att få ett samhälle med starka individer som bryr sig om andra måste vi förstå våra rötter, var vi kommer ifrån och varför folk bosatte sig här från början. Parallellt behöver vi lära oss om jordens uppkomst och om ekosystem. Föreställ dig ett upplägg på historielektionerna där eleven lär sig sin historia från två håll, dels nutid och bakåt med fokus på hur samhällen uppstår, dessutom från Big Bang och framåt. Kunskapen om hur ekosystem fungerar och om hur människan är en del av ekosystemet är en förutsättning för det goda samhället. Det vi lär oss i skolan ska sen leda oss in på de jobb som kan finnas i det goda samhället. De flesta jobb kommer att innebära att man jobbar för att tillgodose grundläggande mänskliga behov. Några exempel på detta är alla möjliga slags livsmedelstjänster och produktion av livsmedel vilket kommer att sysselsätta mycket mer människor än idag, dels för att det kommer att vara en viktig fråga för överlevnad och dessutom eftersom ett hållbart samhälle enligt Torbjörns modell bygger på lokalproducerad mat. Andra typer av yrken finns inom vård och omvårdnad, arbeten inom kultur, utbildning och forskning, byggnationer, litteratur och teknik.

Angående livsmedelsfrågan så kommer den att bli mycket mer central i alla människors liv. Dels kommer många fler än idag att sysselsätta sig med att producera livsmedel genom egen odling både i staden på s k  stadsnära odlingar och på landsbygden, men även genom att t ex vara delägare i ett lantbruk. Det skulle kunna innebära att om du köper ett hus i en by så ingår en ägarandel i en bondgård nära dig. Om du köper en bostad i staden kan det ingå en kolonilott, en del i en stadsnära odling eller ett lantbruk utanför stan. Det säkerställer att din by eller stadsdel har tillgång till spannmål och andra grödor. Kött kommer vi att äta i avsevärt mycket mindre omfattning än idag eftersom det kräver för mycket resurser för att vara hållbart.

En sak som slår mig när vi pratar om det goda samhället är att flera av de förändringar som krävs för att bygga detta goda samhälle redan finns. Det handlar om kretsloppslösningar, lokalproducerad och ekologisk mat, föräldrakooperativ, samverkan mellan bönder, miljöskolor, vindkraft, samverkan i byar och kommuner, decentraliserad makt, solceller, kulturkonsumtion och träkonstruktioner för att nämna några exempel. Vad ingår inte i det goda samhället? Gruvor, fossila drivmedel, konsumtionssamhället, kärnkraft, deponier, barnfattigdom, ojämlikhet och utmattningsdepression är några exempel på sådant som inte kan finnas om hållbarhetsprinciperna och grundläggande mänskliga behov tas på allvar.

När intervjun är över och kaffet sen länge uppdrucket vinglar jag ut ur Lahtis hus, allvarligt koffeinpåverkad och fylld av en slags upprymdhet jag brukar känna när jag tycker mig ha fått korn på något stort och viktigt. Jag har under de två senaste timmarna fått samtala om framtiden med en person som är otroligt insatt i vad som behövs för att nå en hållbar framtid. Och de bilder hans teorier bygger hos mig är fyllda av åkrar, odling, lamm, skog och sjöar. Där finns också lugn och ro och samhörighet. Det finns en plats att vila på i solen. Frågan är om det kommer att finnas lejon.