Förord

Det är 2002. Jag sitter i en Ford Taurus som sveper fram längs E4:an. Vädret är vackert vårvintrigt. Blå himmel, strålande sol, torr vägbana, vita fält där skarsnön blänker inbjudande och där de första tofsviporna just landat. Forden är grön. Jag antar att den är grön eftersom den är miljövänlig och grönt brukar symbolisera det miljövänliga. Den är miljövänlig i den bemärkelsen att den drivs av etanol och därför har någon satt dit en dekal på sidan av bilen som det står etanol på. Jag åker i en tid när det börjar vara fint att vara miljövänlig och att ha en bil som drivs av etanol. Det har inte alltid varit så. Miljövän har länge burit en utpräglad töntstämpel inklusive maskkompost, konstiga kläder av säckvävslikande tyg och hemodlade groddar. Men nu, 2002, börjar miljövännerna visa upp ett nytt ansikte. Maria Wetterstand och Peter Eriksson är den nya offensiva duon som får miljöpartiet att gå från hemstickat närodlat till affärsmässigt fräscht. I Sverige börjar vi vara medvetna konsumenter som kan välja att köpa kravmärkta bananer och rättvisemärkt kaffe. Det skapas attribut för att den medvetna konsumenten ska kunna profilera sig som miljövän. Den stora etanolbilen som jag åker i, de ekologiska jeansen jag bär och vintagekläderna som är en finare variant av second-hand är bara några exempel. Det går att skaffa sig en miljöidentitet genom prylarna, men också genom att ha rätt yrke. Arbetsmarknaden som fram tills nu mestadels har erbjudit miljöjobb inom tillsyn, prövning och kontroll öppnar upp nya dörrar där det går att tjäna pengar på miljöproblemen. Och det är inom den sektorn jag jobbar, jag är miljökonsult på ett litet och väldigt proaktivt företag. Vi ser som vårt uppdrag att förändra världen så att den blir hållbar.

Jag jobbar framförallt med att bygga miljöledningssystem hos små och medelstora företag. Jobbet innebär att jag hjälper företag inom alla möjliga branscher att komma fram till hur de påverkar miljön, för att sen försöka bli miljömässigt bättre. Jag jobbar totalt oreglerat och får en massa övertid.  Alla gör så. Det är något fint med att sitta kvar till sent på kvällen och sucka lite uppgivet över att ”det är så mycket att göra” samtidigt som printern skriver ut OH-blad efter OH-blad till morgondagens utbildning. Detta är tiden före powerpoint. En tid då vi bär med oss pärmar fullproppade med papper och OH-bilder samtidigt som vi pratar om framtidens papperslösa samhälle som skall komma.

I baksätet på Forden ligger just två sådana pärmar, en med OH-bilder och en med övningar. Jag är på väg till Örnsköldsvik för att hålla en miljöutbildning för ungefär 20 personer som jobbar på olika företag runt om i Örnsköldsvik. Det är en utbildning som jag har hållit flera gånger förut och jag är väl förberedd.

Jag står i utbildningssalen med den lilla skaran på 20 personerna framför mig. De ser förväntansfullt på mig, jag har deras fulla uppmärksamhet. De är nyfikna på mig och på vad jag ska prata om. Jag presenterar mig och berättar kort om företaget som jag kommer ifrån. Sen lägger jag på dagens första OH-bild med utbildningens innehåll. Den första punkten är ”Miljöproblem och systemsyn”. Jag pratar om miljöproblemen som orsakas av mänsklig aktivitet och hur de ekologiska systemen rubbas. Jag berättar om kärnkraftsolyckor och miljögifter, säldöd och skövling. Och jag pratar länge och utförligt om växthuseffekten som vid den här tiden fortfarande förnekas av vissa forskargrupper. När jag efter 45 min tystnar är stämningen i rummet milt utryckt dämpad. För en del verkar föreläsningen innebära ett uppvaknande som gör att de hamnar i något slags paniktillstånd.

”Varför fortsätter Sverige att köpa och använda olja när man vet att det förstör klimatet?

”Varför får man fortfarande använda PVC-plast när de vet att det orsakar utsläpp av dioxiner?”

 För andra verkar det jag har berättat vara så osannolik att de genast förutsätter att det är lögn alltihop.

”Vad finns det för bevis för att det verkligen blir varmare? Vädret förändras ju hela tiden. Det har ju varit istid också.”

Och sen finns det de som blir förbannande.

”Varför ska vi göra något? Sverige är ju redan bäst i världen på miljö. Problemet är att de i Kina är så många! Nä, det är lika bra att spränga hela planetjäveln med en stor bomb.”

”Vadå, menar du att vi ska leva som på medeltiden eller? Häst och vagn och bara äta potatisar? Är det det du vill?”

Nä, det är inte det jag vill. Jag försöker förklara att vi inte kommer att gå tillbaka i utvecklingen för det går inte att gå tillbaka. Men vi måste sluta förstöra jorden som vi lever på. Vi måste hitta nya sätt att få mat, värma husen och producera kläder till världens växande befolkning – utan att vi förstör för framtidens generationer.

”Och du då”, säger en av de provocerade, ”är du så bra själv då? Du åkte väl själv hit i bil och den släpper ju ut avgaser precis som min.”

”Ja, fast den går på etanol”, svarar jag och känner att jag har esset i rockärmen, ”och det är förnyelsebart”. Forden är mitt alibi för att jag verkligen lever som jag lär.

Efter utbildningen åker jag hem till Umeå igen. Jag känner mig trött, nästan utmattad. Jag tänker att det tar mycket kraft att förändra världen, men att det så klart är värt det. Det är min uppgift att upplysa alla om hoten som vi står inför. Om alla får veta det så kan de välja att göra något åt det. Men det är klart att det inte är roligt för dem, resonerar jag med mig själv, att få höra att de är en del av orsaken till att planeten förstörs. Allt de konsumerar, all bensin de förbrukar och allt avfall som produceras bara genom att de lever sina liv här i Sverige. Jag måste berätta det, det är oundvikligt.

”Och du då, är du så bra själv då?” Orden klingar glasklart i mitt medvetande. Gör Forden, de ekologiska jeansen och kravbananerna att jag är en avbild av en människa från den hållbara framtiden som jag pratar om? Går det verkligen att köpa sig in i framtiden genom att konsumera rätt prylar? Är det så enkelt att om alla bara blev medvetna konsumenter och gjorde rätt val när de handlar så skulle världens problem vara lösta? Är i så fall framtiden ungefär likadan som nutiden, med den skillnaden att allt är ekologiskt och kretsloppsanpassat?

Jag trodde det år 2002, då 28 år gammal och just nybliven miljökonsult och, visade det sig, idealist. Allt blev enkelt och jag satte upp ett antal regler att följa.

Inte äta kött.

Inte shoppa loss.

Inte åka flygplan.

Inte köra bensinbil.

Inte heller dieselbil.

Inte bada i badkaret.

Inte resa till fjärran länder.

Inte äta oekologiska frukter.

Inte äta oekologiska grönsaker.

Inte köpa kläder som inte är rättvisemärkta.

Inte köpa saker som är gjorda av plast eller metall.

Det är enkelt att sätt upp förbud, men det är svårt att leva i ett samhälle där alla dessa förbud strider mot normer och det som anses självklart för de flesta personer i ens omgivning. Det är att inte leva i nutid utan bara leva i en framtid som ännu inte är här. Det skapar en enorm känsla av alienation. Det skapar en känsla av att vara i konflikt med hela sin samtid. Det skapar ensamhetskänslor. Och när framtidsbilden enbart handlar om begränsningar och förbud är det svårt att längta till framtiden. Reaktionen i mitt fall blev att jag slutade tro att världens befolkning kan lösa problemen. Jag förberedde mig på en katastrof, en slags domedag där skogarna skulle brinna och länder översvämmas. Det är bara att se nyheterna på TV en kväll så inser vem som helst att den framtiden redan är här.

Nu är det 2013, och för en tid sen träffade jag en person som pratade om hur viktigt det är att skapa en drömbild av framtiden som vi kan längta till. Han använde ordet sizzlande, vilket betyder ungefär sprakande, skimrande, glittrande. Han sa att framtidsbilden vi ger till våra medmänniskor måste vara sizzlande, för vi går dit vi längtar hellre än bort från det vi fruktar. Så kan vi bara måla upp en sizzlande bild av en hållbar framtid, då kommer vi att lyckas vända utvecklingen snabbare. Jag gick hem och tänkte på det. Jag vände och vred på det jag kan om hållbar utveckling, och jag försökte hitta min sizzlande framtidsbild. Men år av förbud och begränsningar har fördunklat min syn och jag insåg att jag behöver hjälp med att hitta mitt sizzel. Jag ger mig nu ut på en resa för att söka efter framtiden, så som jag drömmer om att den ska vara. Och när jag har hittat min framtid ska jag skriva ned den och sprida den så att fler kan hitta ut ur sitt personliga nutidsmörker, och längta till framtiden.