På väg hem - (novell som bygger på intervjun med Torbjörn)

Landskapet utanför fönstret passerar i 250 km i timmen. Uppsala med sina stenhus och stenlagda gator ligger redan långt bakom mig. Det har ersatts av byar som dyker upp mellan åkrar och skogar. Träden är ljust gröna och i dikena växer smörblommor och hundkex. Värmen kom tidigt i år och här nere kommer alla midsommarblomster att ha blommat över långt innan midsommar. Hemma kanske de håller sig några veckor till, men knappast till midsommar. Det var länge sen midsommarblomstren blommade vid midsommar. Det är redan fullt med folk ute på åkrarna, trots att kl bara är 8. Jag passerade just ett arbetslag som höll på att ta bort täckväven från en åker. Därunder var rödbetsblasten redan stor. Det kan nog bli en tidig skörd. Hemma ska vi bl a sätta potatisen och plantera nya fruktträd. I tre veckor har jag lov från universitetet för vårbruket. Alla åker hem till sina hemkommuner.

Min mage börjar kurra och jag sticker ned handen i väskan och fiskar upp en termos och en smörgås. Jag häller upp en kopp te och öppnar asken som smörgåsen ligger i. Det är det första jag äter idag eftersom jag rusade till tåget utan frukost i magen. Lukten av brödet och den oljiga konsistensen på tahinin får det att vattnas i munnen på mig redan innan jag tar en tugga av brödskivan. Den första tuggan är underbar. Brödet blandas med den oljiga salta smaken av tahinin och jag fuktar munnen med en klunk av rykande svartavinbärste. Jag lutar mig tillbaka och stänger ögonen och låter tankarna flyta fritt. 

Jag älskar universitetet. Jag har valt inriktning Resurser och har just avslutat en kurs om skogen som resurs och ekosystem. Det blev en hel del fokus på de rehabiliteringsinsatser som fortfarande är nödvändiga efter skövlingen som fortsatte långt in på 2000-talet. Tänk att tillväxthetsen kunde driva människan så långt i fel riktning. Det är lika otroligt att förstå för mig idag som det antagligen var för dem att föreställa sig ett liv utan avgaser, bilköer och plastleksaker. 

Det är lugnt på tåget idag. De flesta kanske åkte redan i fredags så snart dagens undervisning var slut. Bara tågets mjuka rörelser på rälsen och det susande ljudet av vinden som omfamnar tåget stör lugnet i vagnen. Jag sitter försjunken i mina egna tankar om vårbruket och om hur härligt det ska bli att träffa alla igen: kusinerna, vännerna och så kommer Adam om några dagar. Han har bytt vårbruket i sin hemby med en volontär som åker till hans by istället för Adam. Jag tänker på vad smidigt det är med volontärbanken. Jag anmälde mig själv inför höstbruket och önskade mig två veckor på Island, vilket jag fick. Byn jag kom till hade får och hästar. Det blev två stenhårda veckor med fårvallning sittandes i hästsadeln från morgon till kväll. Åh, vad jag lärde mig mycket. Men den här gången ska jag hem och Adam kommer att vara med mig. Vi kommer att vara tillsammans i minst två hela veckor. Det ska bli så roligt att få visa honom var jag har mina rötter.

Plötsligt blir jag uppmärksam på ljudet av snorande. Det kommer snett bakifrån och jag vänder mig försiktigt om och spanar för att hitta källan till förkylningen eller vad det är. Det är inte utan att jag nu för tiden lätt blir lite skärrad vid ljudet av snorande eller hostande efter den senaste epidemin av influensa. Men det är inget influensavirus den här gången. Det sitter en tjej i min egen ålder där. Hon håller sin telefon på avstånd från sitt ansikte, uppenbarligen för att personen hon pratar med inte ska se henne. Personen får istället stirra ner i golvet och prata till det. Det innebär att personen inte heller kan se det jag ser. En tjej som är helt förkrossad och snyftar med hela sin varelse. Tårarna rinner ur ögonen och nerför näsan på hennes framåtlutade ansikte. På nästippen blandas det med snoret och droppar ned på golvet bredvid den fläck som antagligen är just den fläck som utgör samtalspartner för personen i telefonen just nu. Hon säger inte mycket. Nickar mest och säger hmm emellanåt. Samtalet pågår och pågår och hon blir mer och mer ledsen. Jag vill hjälpa henne på något sätt. Vi är ensamma i tågvagnen och hon behöver så uppenbart någon att luta sig mot.  Kanske kan jag följa henne till vilovagnen, eller åtminstone ge henne något att snyta sig i. Jag reser mig och smyger iväg till toaletten. Där finns förstås inget papper eftersom tågvagnen är ny och har den nya sortens toaletter med inbyggt spolsystem. Jag fortsätter till nästa vagn och får syn på en pappa och ett litet barn. Han matar barnet med smörgås och barnet slickar omsorgsfullt av smöret på varje munsbit han får av sin pappa, varefter han smörjer in sina händer med brödet. Pappan suckar lite och böjer sig ned mot väskan efter en trasa att torka med.

"Har du möjligen en extra trasa att låna ut? Jag har ingen själv och skulle verkligen behöva en till en vän som behöver snyta sig, frågar jag pappan när han vänligt förmanande torkar av sin lilleman med trasan.

"Självklart", ler pappan och fiskar upp en till. "Jag har ett lager. Du kan kalla mig för trasmannen"

"Tack så mycket trasmannen", säger jag. "Vill du ha tillbaka den?"

"Nej, din vän kan behålla den. Jag har som sagt var gott om dem."

Jag vinkar till barnet och går tillbaka till min vagn.

Hon sitter fortfarande ihopsjunken men har slutat prata i telefonen. Jag räcker fram trasan och klappar henne på överarmen. Hon snyter sig ljudligt och torkar sig i ögonen.
"Hur är det? Finns det något jag kan göra", frågar jag?
"Tack. Tack så mycket", säger hon. "Nä, det finns inget någon kan göra. Min kille gjorde just slut. Han har träffat en annan och fortsätta sitt liv med henne istället."

      "Oj, det är verkligen tufft." Jag sätter mig ned bredvid henne och suckar medkännande.

      "Vi skulle åka hem till vårbruket ihop men han kom aldrig till tåget imorse. Och nu ringde han och berättade varför. Han åker med henne istället. Till Borås, eller var det var."
Hon sitter tyst en stund. Sen dänger hon plötsligt handen i stolsryggen framför oss.

        " Han kunde ha sagt något lite tidigare! Han kunde ha varnat mig på något sätt."
" Jo, säger jag", det kunde han. "Men han var säkert rädd för att såra dig."
" Ja. Säkert. Och det gjorde han ju. Sårade mig."
Vi sitter tysta och tittar ut på det soliga landskapet som matar på utanför tågets fönster. Vi passerar en by där det finns ett gigantiskt växthus och jag ser de karakteristiska runda bassängerna med fisk i utanför växthuset. Jag undrar om det kan vara sik i dem. Fast det kan vara abborre också förstås eller regnbåge. Hur som helst så drar jag slutsatsen att det där är en by med ekonomiska resurser. Det är inte alla som har råd att bygga den där typen av kretsloppsodling med kombinationen fisk- och växtodling. Utrustningen är dyr och fodret är dyrt. De flesta har höns istället för fisk.
"Vilken är din hemkommun?", frågar jag efter en stund.

      "Lycksele", svara hon.

      "Då bor vi nära varandra. Mitt är Vindeln, Vindeln Rödånäs krets närmare bestämt."

      "Hur många är ni i er bykrets, undrar hon nyfiket?"
"188 totalt, men bara 123 bofasta. Resten har yrken eller studier på annan ort. Ni då?"
"Vi är 430 ungefär, 300 bofasta."
"Oj, det vare en rätt stor krets. Det måste vara kul."
"Ja, det är bra. Det är många som har gjort volontärtjänst och som har kommit hem med en massa roliga idéer."

        "Jag har varit på Island som volontär", berättar jag.

Vi pratar tills tåget rullar in på Vindelns station och det är dags för mig att hoppa av. Vi bestämmer att vi ska höras av snart och kanske åker vi på samma tåg tillbaka på Uppsala om tre veckor när vårbruket är över.